Nawtaa

Gymnasiet. Förstaårselev. Det känns konstigt med dom orden i munnen, för allt är så nytt och främmande (läs: skrämmande) Jag ser massa uppdateringar på facebook om att vissa älskar sina klasser osv, jätteglad för er skull! Verkligen, det är jag. För det är också många som inte alls trvis med människorna, skolan eller miljön i allt det nya. Jag började i min nya skola, Internationella skolan, igår och jag känner mig fortfarande inte riktigt säker än. Har redan skaffat nya kompisar som har samma humor som mig, som är jätteroliga och snälla, men jag saknar min bästa vän så det gör ont. Ni vet den kompisen som man sett som en trygghet i skolan, som man alltid kunde gå till om det var nåt? Hon var och är sån för mig. Jag var livrädd för att gå till skolan igår, och jag är vanligtvis inte blyg, men jag ville inte sumpa mitt ''första intryck'' hos de som jag nu tar studenten med.. Sen insåg jag en grej. Ingen brydde sig ett dugg om de kläder jag valt ut i ca två timmar på morgonen, ingen brydde sig om att mina converse var fejk, eller att mina ögonbryn inte var exakt likadana. Ingen dömer en nu, för alla känner exakt samma sak själva. Man brukar vara jätterädd att bli utstött, men det är nästan svårt. För alla, precis alla, är så sjukt ensamma i början, att man söker sig till den som man tycker sig passa bäst med. Vilket kan vara i stort sett vem som helst, eller vilka som helst, som i mitt fall. Våga prata med människor som sitter ensamma mittemot dig. Övervinn rädslan av att bli en outsider eller nobody i klassen. Alla är precis som du, och känner precis samma sak som du gör vid det tillfället. Alla är ensamma, vilket gör att alla är ensamma tillsammans.