Nawtaa

Det finns en anledning till allt. 

Det finns en anledning till att vi föds, en anledning till vi finns och en anledning till att vi dör.

Jag är en sådan som tror på ödet, att saker händer för en anledning, och det är få gånger som jag har ifrågasatt saker som hänt. Något jag dock aldrig kommer förstå är varför vissa har det mer orättvist än andra, speciellt när dem inte förtjänar det. Varför vissa utsätts för ett sådant lidande som ingen borde få känna av.

 

Det finns en anledning till att detta inlägg skrivs just den 11 klockan 03.11 på natten.

Idag är det nämligen 8 år sedan min älskade morfar dog. Min trygghet i vardagen, han som alltid jagade bort alla monster när jag drömde mardrömmar, och som alltid tog med mig ut på nya äventyr. 

 

Nu finns det säkert vissa som tänker att 8 år är en evighet och att jag vid det här laget borde släppt det lite, men känslan av hans bortgång är precis som den där kalla februarinatten.

 

Min morfar var inte som alla andra. Han hade inte den lättaste uppväxten. Tillsammans med sina syskon blev han så vidrigt behandlad av sin mamma. Knivar som kastades efter honom när han skulle ut ur huset, kokhett vatten som tur nog missade hans ansikte när hon försökte hälla det över honom. Listan kan göras lång på vad hon gjorde för att ärra hans själ för alltid. 

 

Man tänka sig att man blir rätt känslokall efter sådana traumatiska händelser, jag vet att jag skulle det i alla fall. Han träffade mormor när han var närmare 30 och de gifte sig inte många år efter. De fick två barn tillsammans, min moster och min mamma. Min mamma har alltid varit den som gått sin egna väg. Hon har haft alla möjliga stilar, och varit allt från flowerpower-brud till punkrockare! Hon struntade i vad folk sa och tyckte, vilket min morfar inte alls uppskattade. De hade inte en så bra relation, och mormor och moster hamnade ofta i kläm när de hade sina dispyter. 

 

När mamma var 16 år så flyttade mina morföräldrar. De fixade en lägenhet till henne och åkte ifrån deras enorma villa uppe i järvsö. Känslokallt, tyckte jag. Men jag tror inte att min mamma skulle varit lika självständig som hon är idag om det inte varit för just den händelsen. Jag tror att den flytten var på både gott och ont.

 

Åren gick och så träffade mamma en kille som fick henne att flytta ned till uppsala. Hon insåg snabbt att han inte var något kap, och tur var väl det, för efter honom träffade hon min pappa. De var tillsammans i några år innan mamma blev gravid.

 

Så fort mormor och morfar fick höra om att jag var påväg så tog de sitt pick och pack och flyttade hem igen. Det var dock inte enbart på grund av graviditeten. Mamma blev allvarligt sjuk. Jag vet inte hur långt gången hon var innan hon fick reda på att hon hade havandeskapsförgiftning. När jag föddes andades jag inte. Mamma höll på att förblöda. Jag vet att mamma har berättat att den dagen förändrade allt i hennes och morfars relation. Det var den dagen han insåg att deras olikheter inte kan ändra det faktum att hon var hans dotter. 

 

Han blev därefter en helt annan människa, och visade verkligen hur mycket han älskade min mamma och mig.

Han var den som alltid gjorde så jag skrattade tills magen krampade, samtidigt som han var den som fick mig lugn. Jag minns hur deras stuga ute på landet såg ut. Jag minns rummet med soffan där jag brukade sova på hans mage när vi en tupplur efter maten (som oftast bestod av potatis om han fick bestämma).

 

Jag tror jag var runt 8 när jag kom på mamma med att sitta och prata i telefonen i hörnet av vårt stora kök. Jag hörde hur hon grät. Jag förstod inte riktigt då vad hon menade när hon sa att morfar var sjuk, och jag hade ingen aning om hur långt hans sjukdom skulle gå. Jag vet att jag kramade henne utan att riktigt förstå vad hon var så ledsen över. 

"Kan han inte ta medicin?" tänkte jag.

Jag fick senare förklarat för mig att morfar inte bara var sjuk.

Han hade cancer.

 

Året därefter är lite suddigt. Jag minns att han åkte ut och in på sjukhus. Ibland blev han inlagd över natten. Mina morföräldrar flyttade in till stan för att smidigare kunna åka in om det var någonting som gick snett.

 

Det var ett flertal gånger som vi fick oklara besked från läkare. Ibland påstod dem att han inte skulle klara resterande veckor och ibland så var han bättre än någonsin och allt såg ljust ut. Jag vet att han sista önskan var att få se mig fylla 10 år, sen kunde han dö lycklig sa han. När han började bli dåligare så beslöt dem sig för att vårda honom hemifrån. Jag tror det gjorde mycket för honom att få vara hemma med personen han älskade, och jag vill inte veta hur fort han hade gett upp om han legat inne på sjukhus.

 

Min morfar var alltid den stora starka snickaren som alltid var ute och högg ved eller hjäpte grannarna renovera sina hus, så när hans ben blev allt skörare och rullstolen var enda alternativet så var det något som slog till i mitt huvud och jag insåg verkligen att han inte skulle finnas föralltid. Han var fortfarande klar i huvet men höll på att tyna bort helt. Han blev smalare för varje dag som gick.

 

Vi förstod inte då att det egentligen inte var det att han var skör i benen, utan att han tappade känsel. Han blev förlamad. Långsamt steg det nedifrån och upp.

 

Vi levde alla i förnekelse, förutom han. Jag och mamma spenderade mycket tid hos honom och mormor för att kunna träffa honom så mycket som möjligt, något jag nu i efterhand är otroligt tacksam över. 

Han kunde helt plötsligt ta upp vad för människor han ville skulle bli bjudna till hans begravning, att han ville bli kremerad osv. Vi alla bad honom att sluta, sa att vi inte ville lyssna på sånt eftersom det var långt kvar för honom. Vi hade fel.

 

En natt vaknade vi av att morfar började gnälla lite, han förklarade för mormor att det gjorde ont, men kunde inte få fram vart. Till slut skrek han rätt ut av smärta, och jag bröt ihop. "Nu händer det", tänkte jag. Mamma ringde dig en läkare med en direktknapp de hade fått av sjukhuset. Morfar fick morfin av en sjuksköterska som kom inrusande efter en kvart, och somnade sedan om. 

 

Tiden efter det var han konstant hög på morfin för att slippa smärtan. Och för varje dag blev det svårare att få kontakt och kommunicera. Han kunde säga saker man inte riktigt förstod sig på. Vissa dagar var dock bättre än andra. Det var en av de bättre dagarna som han beslutade sig för att försöka göra bot för sina misstag. Han satt och pratade med mamma i över en timme, bad om ursäkt för allt han gjort mot henne, hur han varit som person och hur han behandlat henne. Han berättade att han inte skulle kunna gå vidare om han inte fick det sagt. De grät tillsammans och mamma mest utav lättnad för att äntligen få höra det hon väntat så länge på.

 

Han tappade talförmågan kort därefter och förlamningen var nu så pass illa att han endast kunde röra huvudet. Efter ett tag kunde han inte svälja själv och mormor fick ge honom vatten med en tuss som hon baddade på insidan av hans mun.

 

Jag och mamma hade nu sovit där i över två veckor. Hon hämtade mig varje dag efter skolan och vi åkte direkt upp dit igen. Vissa dagar tog det emot så fruktansvärt att lämna deras lilla lägenhet. Rädslan av att få ett samtal från mamma var konstant. Jag blev lättad när det närmade sig helgen, då jag kunde spendera hela dagar vid morfars sida. Även om han inte kunde prata. 

 

Jag minns att det var en lördagskväll, och vi satt och kollade på tv inne i sovrummet för att kunna vara samlade allihop. Jag zappade mellan kanalerna och stannade vid Mtv. Ljudet från "All good things come to an end" ljöd i öronen och jag skyndade mig fort och bytte kanal. "Inte nu", tänkte jag. "Inte idag". Jag och mamma sov på två extrasängar inne i sovrummet där morfar låg och vid 11 bäddade vi ner oss och försökte förbereda oss på ännu en dag av oro. Vi visste inte då att det inte skulle behövas.

 

Vid ungefär halv 3 på natten blev jag väckt av mamma. Ljudet, som lät som en rosslig hosta var inget jag drömt, det var morfar som gav ifrån sig ljudet. Man hörde hur han kämpade med varje andetag. Han lät som en rökare vars lungor höll på att kollapsa. Hela den natten är så overklig för mig just nu. Att tänka tillbaks på ljudet som kom ifrån morfars hals när han försökte andas. Hans jämmer när han försökte få fram orden med en tunga som inte längre ville samarbeta. Jag önskar jag kunde förstått vad han ville få fram.

 

Mamma och mormor kramade om varandra hårt och tårarna började rinna ner längs mormors kinder. Det var första gången även mamma bröt ihop. De hade redan tryckt på direktknappen innan jag vaknade, och ungefär en halvtimme senare kom en manlig sköterska in i rummet. Han hälsade och gick fram till sängen där morfar låg. Han tog fram en morfinspruta och började knäppa på den samtidigt som han sköt fram lite vätska ur nålen. Han tände lampan, och i samma ögonblick såg jag på morfar. Hans ögon öppnades, ungefär som att han stirrade på något, och sedan försvann dem bakåt. Det var så overkligt att se, för jag hade inbillat mig att sådan endast hände i filmer. Sköterskan vände sig till mormor och mamma som nu grät mer än någonsin förut. "Det finns inget att göra". Han försökte sig på ett leende som skulle betyda medlidande, ett "jag beklagar" om man så vill, men det fanns inget i hans ansiktsuttryck som kunde göra situationen bättre på något sätt. Jag minns hur mitt tioåriga jag ville skrika honom rätt upp i ansiktet, ville säga åt honom att "ge honom sprutan! fort!". Jag var inte redo att säga hejdå än. 

 

Mamma förklarade att det var försent. Jag stirrade framför mig. Tårarna rann mekaniskt ned för kinderna, men jag kände dem knappt. Hela kroppen var stum och sorgen hade som förlamat mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag gick fram till sängen och ställde mig på andra sidan, mittemot sköterskan. Jag sneglade på klockan. 10 över 3. Jag tog tag i morfar, ropade hans namn och försökte få kontakt. En minut senare tog han sitt sista andetag. Min älskade morfar var död.

Man kunde nästan se hur luften lämnade kroppen, och det djupa andetaget lät som en stor suck, bara det att den nästan aldrig tog slut.

Jag mindes plötsligt något min musiklärare berättat för oss bara några månader innan. Hörseln är det sista som lämnar en människa. Jag böjde mig fram över sängkanten, pussade honom på pannan och viskade i hans öra "Vi älskar dig, morfar".

 

Nu forsade tårarna och jag brydde mig inte längre om att hålla tillbaka något. Jag skrikgrät tillsammans med mormor och mamma. Sköterskan stannade kvar onödigt länge, men jag var samtidigt tacksam. Jag visste att från och med nu skulle vi alla behöva allt stöd vi kunde få.

 

Sekunderna, minuterna och timmarna efter det är suddigt. Ungefär som att jag medvetet förträngt allt pågrund av den sorg jag kände. Jag vet att jag ringde pappa, att jag gick ut i trapphuset och pratade med honom och maria i någon timme. Ingenting kändes bättre efteråt. Morfar var ju fortfarande död. Han kommer aldrig mer tillbaka. 

 

Tiden efter det är som ett stort svart hål i mitt minne. Antingen var det för längesedan, eller så var det för smärtsamt för att minnas. Det enda jag minns från begravningen är hur jag grät från att vi satte foten i kyrkan tills vi lämnade den. Jag minns inte att jag lämnade rosen vid kistan. Jag minns inte vilka som var där, vilka som kom. Jag minns inte hur prästen såg ut, eller hur länge det varade. Jag ville bara bort. Bort från den hemska mardröm där morfar inte fanns med i bilden.

 

 

Jag gjorde misstaget och lät detta slå ned mig, men jag lärde mig leva med sorgen. Jag började leva för honom. Jag började ändra mina val, och tänkte att jag skulle fortsätta göra honom stolt. Jag började gå till en kurator och insåg att det finns folk att prata med. Folk som förstår. Man är aldrig ensam.