Nawtaa

Hörni, kan ni förstå att det är 11 dagar kvar tills jag blir 20? Jag förstår det knappt själv. Jag satt och kollade igenom gamla bilder och hittade dessa. Bilderna är sedan jag var 12 år gammal, det är alltså 8 hela år sedan nu. Kan ni tänka er hur länge sedan det faktiskt är?...

För 8 år sedan så gick jag i sexan, jag var nervös över att börja i sjuan och träffa alla nya människor. Jag trodde att det enda valet för mig var tunaberg, då jag vägrade att gå i björklinge. Och tur var väl det, för det var i tunaberg som jag och sebastian hamnade i samma klass och blev vänner. 

 

För 8 år sedan blev jag kär i en stad jag aldrig trodde att jag skulle få åka till, nu ska jag dit och plugga om ett halvår. 

 

För 8 år sedan blev jag galen i Justin Bieber... Ok, inget har förändrats.

 

För 8 år sedan så fanns det inte ens en tanke på vilket gymnasium jag skulle gå i. Jag hade ingen aning om vilken fantastisk skola jag till slut skulle välja, och vad den skulle lära mig om mig själv och alla runt omkring mig.

 

För 8 år sedan så hade jag aldrig varit med om otrohet på riktigt, jag hade aldrig haft ett "förhållande" längre än 3 månader. Jag förstod inte innebörden av att vara kär, och hur ont det gör när den man älskar totalt krossar en.

 

För 8 år sedan kunde jag må dåligt, men hade aldrig en tanke på att jag skulle hamna i en depression. 

 

För 8 år sedan hade jag inte klarat mig igenom tuffa tider så som jag skulle gjort idag. 

 

För 8 år sedan var jag livrädd för sjukhus, och hade aldrig spenderat mer än 30 minuter på ett.

 

För 8 år sedan hade jag fortfarande tandställning... whaat?

 

För 8 år sedan så hade min morfar nästan precis dött, och att bara tänka på honom fick mig att brista ut i tårar. 

Idag är jag tillsammans med någon som lärt mig vad kärlek handlar om. Jag har varit med om det värsta av förhållanden, och vet hur jag ska hantera att bli behandlad dåligt av någon man älskar. Jag lever med panikångest och depression, men jag tar mig igenom varje dag och ger aldrig upp.

 

Idag har jag ett jobb med de underbaraste av kollegor som i stort sett alltid gör mig glad. Jag tog studenten för snart ett år sedan och mitt gymnasieval är något jag aldrig kommer ångra. 

 

Idag är jag vän med tanken av att min morfar vakar över mig som en ängel. Idag känner jag bara saknad. Han bortgång härdade mig något otroligt. Men nu vet jag att döden inte är något att frukta. 

 

Idag har jag gått igenom mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra för 8 år sedan.

Jag har varit på konserter av artister jag avgudade då, jag har rest till ställen jag bara sett i filmer och jag har insett att jag är starkare än vad jag tror, både fysiskt och psykiskt. 

 

Idag har jag ett ärr på magen som visar, både för mig och andra, att jag är en kämpe. Det krävs mer än så för att få mig att brytas ned. Jag ser fram emot de kommande 8 åren för att se vad de har att erbjuda. Kanske ännu en operation, kanske ännu fler resor, eller kanske något tragiskt? Oavsett vad det är så vet jag att jag kan hantera det.