Nawtaa

För 8 år sedan... ❥
Hörni, kan ni förstå att det är 11 dagar kvar tills jag blir 20? Jag förstår det knappt själv. Jag satt och kollade igenom gamla bilder och hittade dessa. Bilderna är sedan jag var 12 år gammal, det är alltså 8 hela år sedan nu. Kan ni tänka er hur länge sedan det faktiskt är?...

 
För 8 år sedan så gick jag i sexan, jag var nervös över att börja i sjuan och träffa alla nya människor. Jag trodde att det enda valet för mig var tunaberg, då jag vägrade att gå i björklinge. Och tur var väl det, för det var i tunaberg som jag och sebastian hamnade i samma klass och blev vänner. 
 
För 8 år sedan blev jag kär i en stad jag aldrig trodde att jag skulle få åka till, nu ska jag dit och plugga om ett halvår. 
 
För 8 år sedan blev jag galen i Justin Bieber... Ok, inget har förändrats.
 
För 8 år sedan så fanns det inte ens en tanke på vilket gymnasium jag skulle gå i. Jag hade ingen aning om vilken fantastisk skola jag till slut skulle välja, och vad den skulle lära mig om mig själv och alla runt omkring mig.
 
För 8 år sedan så hade jag aldrig varit med om otrohet på riktigt, jag hade aldrig haft ett "förhållande" längre än 3 månader. Jag förstod inte innebörden av att vara kär, och hur ont det gör när den man älskar totalt krossar en.
 
För 8 år sedan kunde jag må dåligt, men hade aldrig en tanke på att jag skulle hamna i en depression. 
 
För 8 år sedan hade jag inte klarat mig igenom tuffa tider så som jag skulle gjort idag. 
 
För 8 år sedan var jag livrädd för sjukhus, och hade aldrig spenderat mer än 30 minuter på ett.
 
För 8 år sedan hade jag fortfarande tandställning... whaat?
 
För 8 år sedan så hade min morfar nästan precis dött, och att bara tänka på honom fick mig att brista ut i tårar. 
 
Idag är jag tillsammans med någon som lärt mig vad kärlek handlar om. Jag har varit med om det värsta av förhållanden, och vet hur jag ska hantera att bli behandlad dåligt av någon man älskar. Jag lever med panikångest och depression, men jag tar mig igenom varje dag och ger aldrig upp.
 
Idag har jag ett jobb med de underbaraste av kollegor som i stort sett alltid gör mig glad. Jag tog studenten för snart ett år sedan och mitt gymnasieval är något jag aldrig kommer ångra. 
 
Idag är jag vän med tanken av att min morfar vakar över mig som en ängel. Idag känner jag bara saknad. Han bortgång härdade mig något otroligt. Men nu vet jag att döden inte är något att frukta. 
 
Idag har jag gått igenom mer än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra för 8 år sedan.
Jag har varit på konserter av artister jag avgudade då, jag har rest till ställen jag bara sett i filmer och jag har insett att jag är starkare än vad jag tror, både fysiskt och psykiskt. 
 
Idag har jag ett ärr på magen som visar, både för mig och andra, att jag är en kämpe. Det krävs mer än så för att få mig att brytas ned. Jag ser fram emot de kommande 8 åren för att se vad de har att erbjuda. Kanske ännu en operation, kanske ännu fler resor, eller kanske något tragiskt? Oavsett vad det är så vet jag att jag kan hantera det.  
 
Kom igen livet, bring it.
"En minut senare tog han sitt sista andetag. Han var död."
Det finns en anledning till allt. 
Det finns en anledning till att vi föds, en anledning till vi finns och en anledning till att vi dör.
Jag är en sådan som tror på ödet, att saker händer för en anledning, och det är få gånger som jag har ifrågasatt saker som hänt. Något jag dock aldrig kommer förstå är varför vissa har det mer orättvist än andra, speciellt när dem inte förtjänar det. Varför vissa utsätts för ett sådant lidande som ingen borde få känna av.
 
Det finns en anledning till att detta inlägg skrivs just den 11 klockan 03.11 på natten.
Idag är det nämligen 8 år sedan min älskade morfar dog. Min trygghet i vardagen, han som alltid jagade bort alla monster när jag drömde mardrömmar, och som alltid tog med mig ut på nya äventyr. 
 
Nu finns det säkert vissa som tänker att 8 år är en evighet och att jag vid det här laget borde släppt det lite, men känslan av hans bortgång är precis som den där kalla februarinatten.
 
Min morfar var inte som alla andra. Han hade inte den lättaste uppväxten. Tillsammans med sina syskon blev han så vidrigt behandlad av sin mamma. Knivar som kastades efter honom när han skulle ut ur huset, kokhett vatten som tur nog missade hans ansikte när hon försökte hälla det över honom. Listan kan göras lång på vad hon gjorde för att ärra hans själ för alltid. 
 
Man tänka sig att man blir rätt känslokall efter sådana traumatiska händelser, jag vet att jag skulle det i alla fall. Han träffade mormor när han var närmare 30 och de gifte sig inte många år efter. De fick två barn tillsammans, min moster och min mamma. Min mamma har alltid varit den som gått sin egna väg. Hon har haft alla möjliga stilar, och varit allt från flowerpower-brud till punkrockare! Hon struntade i vad folk sa och tyckte, vilket min morfar inte alls uppskattade. De hade inte en så bra relation, och mormor och moster hamnade ofta i kläm när de hade sina dispyter. 
 
När mamma var 16 år så flyttade mina morföräldrar. De fixade en lägenhet till henne och åkte ifrån deras enorma villa uppe i järvsö. Känslokallt, tyckte jag. Men jag tror inte att min mamma skulle varit lika självständig som hon är idag om det inte varit för just den händelsen. Jag tror att den flytten var på både gott och ont.
 
Åren gick och så träffade mamma en kille som fick henne att flytta ned till uppsala. Hon insåg snabbt att han inte var något kap, och tur var väl det, för efter honom träffade hon min pappa. De var tillsammans i några år innan mamma blev gravid.
 
Så fort mormor och morfar fick höra om att jag var påväg så tog de sitt pick och pack och flyttade hem igen. Det var dock inte enbart på grund av graviditeten. Mamma blev allvarligt sjuk. Jag vet inte hur långt gången hon var innan hon fick reda på att hon hade havandeskapsförgiftning. När jag föddes andades jag inte. Mamma höll på att förblöda. Jag vet att mamma har berättat att den dagen förändrade allt i hennes och morfars relation. Det var den dagen han insåg att deras olikheter inte kan ändra det faktum att hon var hans dotter. 
 
Han blev därefter en helt annan människa, och visade verkligen hur mycket han älskade min mamma och mig.
Han var den som alltid gjorde så jag skrattade tills magen krampade, samtidigt som han var den som fick mig lugn. Jag minns hur deras stuga ute på landet såg ut. Jag minns rummet med soffan där jag brukade sova på hans mage när vi en tupplur efter maten (som oftast bestod av potatis om han fick bestämma).
 
Jag tror jag var runt 8 när jag kom på mamma med att sitta och prata i telefonen i hörnet av vårt stora kök. Jag hörde hur hon grät. Jag förstod inte riktigt då vad hon menade när hon sa att morfar var sjuk, och jag hade ingen aning om hur långt hans sjukdom skulle gå. Jag vet att jag kramade henne utan att riktigt förstå vad hon var så ledsen över. 
"Kan han inte ta medicin?" tänkte jag.
Jag fick senare förklarat för mig att morfar inte bara var sjuk.
Han hade cancer.
 
Året därefter är lite suddigt. Jag minns att han åkte ut och in på sjukhus. Ibland blev han inlagd över natten. Mina morföräldrar flyttade in till stan för att smidigare kunna åka in om det var någonting som gick snett.
 
Det var ett flertal gånger som vi fick oklara besked från läkare. Ibland påstod dem att han inte skulle klara resterande veckor och ibland så var han bättre än någonsin och allt såg ljust ut. Jag vet att han sista önskan var att få se mig fylla 10 år, sen kunde han dö lycklig sa han. När han började bli dåligare så beslöt dem sig för att vårda honom hemifrån. Jag tror det gjorde mycket för honom att få vara hemma med personen han älskade, och jag vill inte veta hur fort han hade gett upp om han legat inne på sjukhus.
 
Min morfar var alltid den stora starka snickaren som alltid var ute och högg ved eller hjäpte grannarna renovera sina hus, så när hans ben blev allt skörare och rullstolen var enda alternativet så var det något som slog till i mitt huvud och jag insåg verkligen att han inte skulle finnas föralltid. Han var fortfarande klar i huvet men höll på att tyna bort helt. Han blev smalare för varje dag som gick.
 
Vi förstod inte då att det egentligen inte var det att han var skör i benen, utan att han tappade känsel. Han blev förlamad. Långsamt steg det nedifrån och upp.
 
Vi levde alla i förnekelse, förutom han. Jag och mamma spenderade mycket tid hos honom och mormor för att kunna träffa honom så mycket som möjligt, något jag nu i efterhand är otroligt tacksam över. 
Han kunde helt plötsligt ta upp vad för människor han ville skulle bli bjudna till hans begravning, att han ville bli kremerad osv. Vi alla bad honom att sluta, sa att vi inte ville lyssna på sånt eftersom det var långt kvar för honom. Vi hade fel.
 
En natt vaknade vi av att morfar började gnälla lite, han förklarade för mormor att det gjorde ont, men kunde inte få fram vart. Till slut skrek han rätt ut av smärta, och jag bröt ihop. "Nu händer det", tänkte jag. Mamma ringde dig en läkare med en direktknapp de hade fått av sjukhuset. Morfar fick morfin av en sjuksköterska som kom inrusande efter en kvart, och somnade sedan om. 
 
Tiden efter det var han konstant hög på morfin för att slippa smärtan. Och för varje dag blev det svårare att få kontakt och kommunicera. Han kunde säga saker man inte riktigt förstod sig på. Vissa dagar var dock bättre än andra. Det var en av de bättre dagarna som han beslutade sig för att försöka göra bot för sina misstag. Han satt och pratade med mamma i över en timme, bad om ursäkt för allt han gjort mot henne, hur han varit som person och hur han behandlat henne. Han berättade att han inte skulle kunna gå vidare om han inte fick det sagt. De grät tillsammans och mamma mest utav lättnad för att äntligen få höra det hon väntat så länge på.
 
Han tappade talförmågan kort därefter och förlamningen var nu så pass illa att han endast kunde röra huvudet. Efter ett tag kunde han inte svälja själv och mormor fick ge honom vatten med en tuss som hon baddade på insidan av hans mun.
 
Jag och mamma hade nu sovit där i över två veckor. Hon hämtade mig varje dag efter skolan och vi åkte direkt upp dit igen. Vissa dagar tog det emot så fruktansvärt att lämna deras lilla lägenhet. Rädslan av att få ett samtal från mamma var konstant. Jag blev lättad när det närmade sig helgen, då jag kunde spendera hela dagar vid morfars sida. Även om han inte kunde prata. 
 
Jag minns att det var en lördagskväll, och vi satt och kollade på tv inne i sovrummet för att kunna vara samlade allihop. Jag zappade mellan kanalerna och stannade vid Mtv. Ljudet från "All good things come to an end" ljöd i öronen och jag skyndade mig fort och bytte kanal. "Inte nu", tänkte jag. "Inte idag". Jag och mamma sov på två extrasängar inne i sovrummet där morfar låg och vid 11 bäddade vi ner oss och försökte förbereda oss på ännu en dag av oro. Vi visste inte då att det inte skulle behövas.
 
Vid ungefär halv 3 på natten blev jag väckt av mamma. Ljudet, som lät som en rosslig hosta var inget jag drömt, det var morfar som gav ifrån sig ljudet. Man hörde hur han kämpade med varje andetag. Han lät som en rökare vars lungor höll på att kollapsa. Hela den natten är så overklig för mig just nu. Att tänka tillbaks på ljudet som kom ifrån morfars hals när han försökte andas. Hans jämmer när han försökte få fram orden med en tunga som inte längre ville samarbeta. Jag önskar jag kunde förstått vad han ville få fram.
 
Mamma och mormor kramade om varandra hårt och tårarna började rinna ner längs mormors kinder. Det var första gången även mamma bröt ihop. De hade redan tryckt på direktknappen innan jag vaknade, och ungefär en halvtimme senare kom en manlig sköterska in i rummet. Han hälsade och gick fram till sängen där morfar låg. Han tog fram en morfinspruta och började knäppa på den samtidigt som han sköt fram lite vätska ur nålen. Han tände lampan, och i samma ögonblick såg jag på morfar. Hans ögon öppnades, ungefär som att han stirrade på något, och sedan försvann dem bakåt. Det var så overkligt att se, för jag hade inbillat mig att sådan endast hände i filmer. Sköterskan vände sig till mormor och mamma som nu grät mer än någonsin förut. "Det finns inget att göra". Han försökte sig på ett leende som skulle betyda medlidande, ett "jag beklagar" om man så vill, men det fanns inget i hans ansiktsuttryck som kunde göra situationen bättre på något sätt. Jag minns hur mitt tioåriga jag ville skrika honom rätt upp i ansiktet, ville säga åt honom att "ge honom sprutan! fort!". Jag var inte redo att säga hejdå än. 
 
Mamma förklarade att det var försent. Jag stirrade framför mig. Tårarna rann mekaniskt ned för kinderna, men jag kände dem knappt. Hela kroppen var stum och sorgen hade som förlamat mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag gick fram till sängen och ställde mig på andra sidan, mittemot sköterskan. Jag sneglade på klockan. 10 över 3. Jag tog tag i morfar, ropade hans namn och försökte få kontakt. En minut senare tog han sitt sista andetag. Min älskade morfar var död.
Man kunde nästan se hur luften lämnade kroppen, och det djupa andetaget lät som en stor suck, bara det att den nästan aldrig tog slut.
Jag mindes plötsligt något min musiklärare berättat för oss bara några månader innan. Hörseln är det sista som lämnar en människa. Jag böjde mig fram över sängkanten, pussade honom på pannan och viskade i hans öra "Vi älskar dig, morfar".
 
Nu forsade tårarna och jag brydde mig inte längre om att hålla tillbaka något. Jag skrikgrät tillsammans med mormor och mamma. Sköterskan stannade kvar onödigt länge, men jag var samtidigt tacksam. Jag visste att från och med nu skulle vi alla behöva allt stöd vi kunde få.
 
Sekunderna, minuterna och timmarna efter det är suddigt. Ungefär som att jag medvetet förträngt allt pågrund av den sorg jag kände. Jag vet att jag ringde pappa, att jag gick ut i trapphuset och pratade med honom och maria i någon timme. Ingenting kändes bättre efteråt. Morfar var ju fortfarande död. Han kommer aldrig mer tillbaka. 
 
Tiden efter det är som ett stort svart hål i mitt minne. Antingen var det för längesedan, eller så var det för smärtsamt för att minnas. Det enda jag minns från begravningen är hur jag grät från att vi satte foten i kyrkan tills vi lämnade den. Jag minns inte att jag lämnade rosen vid kistan. Jag minns inte vilka som var där, vilka som kom. Jag minns inte hur prästen såg ut, eller hur länge det varade. Jag ville bara bort. Bort från den hemska mardröm där morfar inte fanns med i bilden.
 
Idag, åtta år senare, så letar sig tårarna fram när minnet av honom dyker upp från den kvällen. Jag har varit med om mycket saker jag inte skulle önska någon. Skilsmässor, mobbning, sjukdomar och dylikt. Men aldrig något i stil med att få sitt hjärta utslitet på det sättet som när han togs ifrån mig. 
 
Alla har vi förlorat någon, alla kommer vi att förlora någon. Men låt aldrig något slå ner dig. Allt har en mening. 
Jag gjorde misstaget och lät detta slå ned mig, men jag lärde mig leva med sorgen. Jag började leva för honom. Jag började ändra mina val, och tänkte att jag skulle fortsätta göra honom stolt. Jag började gå till en kurator och insåg att det finns folk att prata med. Folk som förstår. Man är aldrig ensam.
 
 
Då och nu - Från självmordstankar till lyckorus
Jag har suttit och funderat ett tag på om jag faktiskt borde skriva detta inlägg eller inte. Jag vet att om jag känner mina vänner rätt så kommer de stötta mig och de flesta som redan vet det jag nu tänker berätta, men jag är orolig för den resterande klunga av människor som kommer se detta, hur dem kommer att reagera. Och vilka av dem som kommer tycka att jag fick skylla mig själv. Kom ihåg att jag inte skriver detta för uppmärksamhet eller för att trycka ned/svartmåla någon. Jag tänker inte nämna några namn alls. Jag vill att ni som varit med om samma saker, känt samma saker, ska kunna höra av er. Kanske inte till mig, men till någon ni litar på.
Du är aldrig ensam.
 
Som de flesta vet så var jag för ganska längesedan tillsammans med en kille, vars namn jag inte tänker nämna här. Det var mitt livs första seriösa förhållande. Han var den första pojkvän jag firade högtider med, som följde med på mina familjemiddagar och som tog med mig på sina. Den första killen jag sov hos och den första person som jag älskat.
 
Det tog ett tag, kanske någon månad, innan jag insåg att hur fast jag var. Jag var så kär att det inte gick att beskriva. Jag fattade inte hur han lyckades, men han var som knark för mig. Jag klarade mig inte utan honom. Jag började bli aggressiv mot tjejer som endast var trevliga mot honom och bad alla att i stort sett dra åt fanders. Han var min, och jag klarade inte av att folk ens tittade på honom. Han blev ett beroende som jag inte kunde kontrollera.
 
Nu i efterhand så kan jag inte annat än att klandra mig själv. Jag vet att det han gjorde var fel, så otroligt fel, men jag antar att det var jag som startade allting. Eller?
 
Efter bara några månader gjorde vi slut första gången. Eller, han gjorde slut. Jag förstår nu varför. Jag kvävde honom när jag bara borde låtit honom sköta sitt. Jag borde låtit honom inse själv att han redan då var påväg utför. Han gjorde saker som fick honom att bli en helt annan person, vilket var något jag inte klarade av. Jag slutade äta och gick ned 12 kilo på bara några få dagar. Ändå tog jag tillbaka honom veckan därpå.
 
"sanningen är att jag inte orkar mer. jag orkar inte bli behandlad som skräp, jag orkar inte att alla är falska. jag orkar inte vara helt jävla värdelös mer. jag vet inte vad jag ska göra längre. jag älskar min mamma för att hon förstår, eller hon tror att hon gör det. hon är inte så mycket till hjälp egentligen. inte kuratorn heller.
mest av allt är jag så trött på att inte ens vara värd att höra sanningen från folk. dra åt helvete."
text tagen från min bilddagbok den 8 februari 2012.

Efter ytterligare några månader så började det bli mer seriöst mellan oss, trots uppbrottet. Jag började märka att han under vissa perioder var stel mot mig, och han hade vid det här laget ljugit en hel del för mig om diverse saker. Jag blev mer och mer deprimerad och kände mig otroligt utnyttjad. Jag förstod inte då hur man gjorde för att stå upp för sig själv utan att förlora den man var. Han var hela min värld, och när han gick så förlorade jag förmågan att andas. Jag var ingen utan honom, vilket gjorde det så svårt när han bestämde sig för att lämna mig igen.
 
"but heroes die, and so did mine."
text tagen från min bilddagbok den 17 april 2012.
 
Jag tog tillbaka honom återigen. Alla fina stunder vi hade, som oftast var då i början när vi blivit tillsammans igen, vägde på något sätt upp för vad han gjorde mot mig. Fram tills jag började kolla igenom hans facebook. Han hade skrivit med ett flertal tjejer, som jag nu i efterhand kan tycka var relativt oskyldigt, men då var det otroligt sårande. Jag kunde inte fatta hur han hade mage att kalla någon annan vacker. Han hade ju mig.
 
"breakups aren't always meant for makeups, sometimes they are meant for wakeups."
text tagen från min bilddagbok den 17 juli 2012
 
Under hela sommaren var vi tillsammans. Eller ja, periodvis. Om jag ska gissa lite snabbt så tror jag att vi gjorde slut mellan 5 och 6 gånger under det sommarlovet. Det var den värsta tiden i mitt liv och min enda tröst var smuggelvodka och lama fester med killkompisarna. Jag fick reda på att han faktiskt hade ögon för någon annan. Jag trodde smärtan skulle ta kål på mig. Han gick tillbaks till mig kort därefter, och jag tog emot honom med öppna armar.
 
"there's that occasional night where you just break down and cry
because you know that no matter what, things will never be the same again."
text tagen från min bilddagbok den 13 augusti 2012
 
Natten till vår tionde månadsdag så gick han hela vägen med någon annan. Två dagar senare ringde hon upp honom mitt i natten och skrev arga sms. Mina misstankar väcktes. Jag konfronterade honom dagen därpå och han svarade ärligt. Det var sant. Jag kunde nästan höra hur mitt hjärta gick i kras. Jag gav honom en örfil och fräste "jag hatar dig!" rätt i ansiktet på honom. Jag borde inte slagit till honom och jag borde inte tagit reda på alla saker om dessa tjejer. Jag ville ju i slutändan inte veta trots allt. Två veckor senare var det "vi" igen. Jag borde skämmas. Jag ville hämnas på honom så pass mycket att jag åkte hem till en kille jag tyckte var snygg, men mitt samvete sa ifrån. Jag ville inte att han skulle bli lika sårad som jag blivit. Jag åkte hem när jag insåg att det var fel. 
 
"jag är arg. så satans jävla pissarg på mig själv för att jag inte kan hata dig.. det hade varit så mycket enklare. jag vill hata dig för allt du gjorde, för allt du gör, för att du redan har henne. jag vill så gärna hata dig, lika mycket som jag vill vrida tillbaks tiden tills jag får lust att säga stopp. dagen då vi träffades var underbar och jag vill stanna där föralltid. sudda ut alla misstag och bråk, ha det som första veckan då vi inte kunde leva utan varanda en sekund. jag vill ha dig, men det gör så fruktansvärt ont att älska någon som dig. jag vill inte älska dig, jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig själv. detta gör ont, exakt allting och jag önskar att du bara kunde dra åt helvete och ta alla känslor och minnen med dig. smärtan tar inte slut,men jag  vill få bort den mer än allt annat i världen. jag saknar dig så jag går sönder inifrån
Få mig att sluta älska dig, snälla."
 text tagen från min bilddagbok den 27 augusti 2012.
 
Jag fortsatte klandra mig själv för hans snedsteg, något jag aldrig borde gjort. Jag förstår nu, men förstod inte då, hur otrohet inte är något som bara händer. Man väljer det. Det är upp till var och en vem man har sex med, och han valde någon annan. Han började prata med en annan tjej lite kort mellan vårt uppbrott. Men med all respekt för oss så backade hon, och vi blev, som vanligt, tillsammans. Fast vi inte borde.
 
I oktober firade vi vår första årsdag. En dag som aldrig borde kommit om vi respekterat varandra tillräckligt för att låta var och en må bra med sig själv. Hela grejen var så otroligt destruktiv att jag fortfarande inte förstår hur någon av oss orkade. Samma månad gjorde vi slut igen, och det var första gången jag faktiskt började inse att jag skulle må bättre utan honom. Ändå kunde jag inte säga nej. Jag startade en tumblr samma månad där jag mestadels skrev om olika sätt att ta livet av mig. Jag ville så gärna försvinna.
 
"gå ingenstans,
lämna mig inte kvar här,
jag är ingen utan dig."
Text tagen från min bilddagbok den 15 november 2012.
 
Det är skrämmande att inse att det var mer än ett år kvar av förhållandet efter detta. Om jag fått bestämma och ändra på historien nu i efterhand så hade det inte blivit mer än bara de första månaderna. 
I november åkte jag utomlands. Jag var i barcelona i endast fyra dagar. Det starkaste minnet jag har därifrån är hur jag grät mig själv till sömns efter en ångestattack. Jag visste att något var fel. När jag kom hem så kollade jag hans telefon. Det började bli en vana, och jag förstår inte hur vi stod ut med att ha noll tillit för varandra. Han hade skrivit saker som fick mig att bryta ihop och jag förstod att det inte gick att lita på honom alls. 
 
"behöver styrka.
klarar inte detta ensam" 
text tagen från min bilddagbok den 3 december 2012
 
Den julaftonen var vi inte tillsammans. Jag minns ändå att jag smsade honom och berättade hur mycket jag saknade honom. Kort därefter var det vi igen. Vi firade nyår med varandra och startade det nya året med att officiellt bli tillsammans.
 
"så jävla trasig.

no one loves a suicidal girl"
text tagen från min bilddagbok den 11 mars 2013
 
Under hela början av 2013 gick det ungefär 3-4 veckor mellan varje uppbrott. Sedan blev vi tillsammans dagen efter igen. Jag förstår inte hur han orkade komma krypandes så pass ofta, att hans självrespekt inte stoppade honom, och hur min inte stoppade mig från att förlåta. Jag tog till alkoholen igen. 
 
"målet med helgen är att den ska innehålla så mycket alkohol att jag inte vet vad jag heter"
taget från min bilddagbok den 29 maj 2013
 
Det fortsatte av och på, och själva grejen hade nästan blivit till en vana vid det här laget. Jag visste ungefär vilka datum det var som han tänkte göra slut. Ändå grät jag mig till sömns varje kväll tills han tog tillbaks mig. Det var egentligen tvärtom, men just då trodde jag att allting var mitt fel, att det var mig det var fel på, och att det var mitt ansvar att bli en bättre flickvän så han inte skulle göra slut igen. Såklart höll det inte. Det fortsatte av och på, och jag slutade gå till skolan. Mina betyg blev lidande och jag sket i att göra uppgifter som var viktiga. Men jag tyckte allt det där var struntsamma om han ändå inte ville ha mig, då var jag ändå inget värt.
 
Vi höll i några månader efter det, men som vanligt tog det slut igen. Vi höll på att göra slut på vår andra årsdag, men jag bad honom att vänta, i alla fall en dag till. Jag ville ha våran årsdag ifred. Jag började gå till min psykolog oftare och fick diagnosen depression. Det kom inte som en chock för varken mig eller mamma. Vi båda hade anat enda sedan den perioden då jag slutade äta. Vi båda visste. 
 
"jag önskar att jag kunde skrika ut till världen vad som pågår i mitt huvud, vad jag känner, vad jag tänker.
jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, eller att jag var en sådan med ett så självklart fel.
jag önskar du kunde förstå vad du gör, hur jag känner mig. jag önskar du kunde lyssna, istället för att ta avstånd.
jag klarar inte det här utan dig, men du lämnar mig när jag behöver dig som mest.
 
orken tar slut"
taget från min bilddagbok den 16 oktober 2013
 
Jag började med medicin och blev ännu mer nedstämd. Läkaren varnade mig så jag visste om det redan innan. Jag hade även berättat för honom så han visste, men han såg det endast som påfrestande istället för ett tillfälle att hjälpa mig. Han gick ut på sin första krogrunda och kysstes med en annan tjej. Jag blev mer arg än vad jag skulle blivit om jag hamnat i samma situation idag, men för någon som inte visste bättre så bröt jag ihop. Jag slutade gå till skolan igen och försökte få honom att inte lämna mig. För så var det alltid i mina ögon, han som lämnade mig.
 
"det blir värre. 
det äter upp mig inifrån, alla tankar, alla ljud
ena sekunden är jag överallt, andra är jag ingenstans
jag förstår ingenting samtidigt som jag överanalyserar allt
varför är jag såhär
varför är jag ens kvar
jag kan inte äta, tänker inte äta.
jag är inte hungrig längre
vill inte bli större

hjälp mig"
taget från min bilddagbok den 17 oktober 2013
 
 
I slutet av månaden åkte vi på en utomlandsresa tillsammans med mina föräldrar. Det var bland det underbaraste jag varit med om, än idag. Där borta gick det över en hel vecka utan bråk, och vi skrattade så vi fick magont dagligen. Han berättade för mig hur lycklig han var där, hur han aldrig ville åka hem igen, och jag höll med. En vecka efter vi kom hem så gjorde jag det förbjudna och läste hans meddelanden där det avslöjades att han var trött på mig och ville göra slut. Jag gick sönder inifrån, men tog ändå tillbaka honom ett tag senare, återigen.
 
Jag minns inte riktigt perioden efter det, men jag antar att det var av och på som vanligt, fram tills den där kalla januarikvällen då jag beslöt mig för att följa med mina killkompisar ut på krogen, som den 17-åriga rebell jag var. (skämt åsido)
 
Jag minns att vi hade paus vid det tillfället och att han absolut inte ville träffa på mig ute på krogen där han var med sina vänner, men tidigare i veckan när han ville ses så hade det gått utmärkt. Allt var på hans villkor och jag bara hängde med.
 
Jag märkte hur hans ögon drogs mot andra tjejer, och plötsligt var han borta. Jag ville prata med honom och försökte ta tag i hans jackärm när han drog den till sig hastigt och snäste åt mig. Han sa något i stil med att vårat förhållande inte var lika viktigt som det han höll på med. Jag borde fattat att otrohet alltid kommer först, dumma mig. Jag blev arg och skrev ett sms om att han var en idiot eller något liknande. Jag vet att det var fel. Mestadels för att jag fick ett "jag-gör-slut" -sms tillbaka.
 
Det eskalerade med elakheter fram tills han kallade mig hora och skrev att jag inte förtjänade att leva. Då ryckte mina killkompisar in. Något jag också borde stoppat långt innan det blev en stor grej. De stämde möte med honom en bit bort från baren vi var på och jag sprang efter dem, hack i häl. När vi kom fram så märktes det tydligt hur påverkade alla var av den sliskiga och billiga ölen vi druckit hela kvällen. Vi började höja rösterna mot varandra och strax därefter stod vi och skrek på varandra. Jag gav honom en örfil och kände hur det hettade till i ansiktet. Jag skämdes över vad jag precis hade gjort. Det var så fel, och utan alkoholen i kroppen så hade jag aldrig vågat göra det av endast ilska i mitten av ett bråk, jag hade ju ingen anledning. Jag är vanligtvis inte en våldsam person, så det är fortfarande något jag inte kan ge en förklaring på. Varför jag slog honom.
 
Han gick närmare mot mig och jag pressade handen mot hans bröstkorg för att inte komma honom för nära. Han höjde rösten så pass mycket att han nästintill skrek mig rätt upp i ansiktet. Han kom närmare och närmare och var till slut bara centimeter från mitt ansikte när han lyfte sina händer och puttade mig bakåt, två gånger. Jag röck tag i hans jacka för att inte ramla ner i den kalla snön och började gråta. En av mina kompisar har sagt i efterhand att han tyckte sig se en hand höjas mot mitt ansikte, och sprang därför fram och skallade honom. Jag grät nu mer än innan. Tårarna rann i takt med blodet som sipprade från hans näsa.
"Är du nöjd nu, nu när du får se mig blöda?" Han stirrade mig rätt i ögonen, och jag kunde inte tro att det var sant. Resten av kvällen är svart. När jag försöker blicka tillbaka så ser jag endast suddiga bilder utav skogen, när vi gick åt varsitt håll. Jag mot bussen hemåt med tårar rinnandes nedför kinderna, och han till sin kompis med huvudet bakåtlutat för att inte blöda ner jackan.
 
Vi tog upp kontakten kort efter det. Jag fick reda på att jag hade en cysta i magen som skulle behöva opereras. Han var ett jättebra stöd och fanns där för mig dag som natt, men det var egentligen aldrig honom jag behövde. Det var tryggheten av att ha någon där som jag visste älskade mig, utöver min familj. Efter operationen i mars så träffades vi lite till och från i ett par dagar, fram tills jag sa ifrån. Det var nog nu. Dels för att jag hade insett att livet inte är något att leka med, det kan ta slut när som helst och man ska inte slösa det på människor som får en att känna sig som smuts, och dels för att jag fått upp ögonen för någon annan.
 
På något sätt var vi starkare tillsammans, samtidigt som vi tävlade mot varandra. Den som tryckte ned den andra mest hade på ett sätt vunnit. Den som fick den andra att må sämre hade mest makt. Det var en konstant tävling om hur mycket vi kunde såra och provocera varandra. Ändå kompletterade vi varandra på ett sätt som många inte riktigt förstod. Ingen ville nog förstå, för alla såg det jag ser idag. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu, 9 månader senare, är jag lycklig trots alla motgångar. Jag har haft tur med kärleken då jag fattade tycke för någon jag känt i flera år, och som visade sig vara perfekt för mig, inte bara som vän. Jag är minst lika kär nu som jag var då, om inte mer. Jag har äntligen hittat någon som behandlar mig som en prinsessa, som aldrig slutar visa hur mycket jag betyder för honom och som aldrig tröttnar på att berätta hur han känner för mig.
 
 
Jag och mitt ex var inte rätt för varandra, och det var något vi både vägrade inse. Att göra slut den sista gången var något jag kämpade med länge. Att inte falla tillbaks var det svåraste. Alla gamla rutiner satt ju kvar. Att ta bussen dit och smsa hans mamma och fråga vad det blev för mat. Att gå in och slänga mig i hans säng och sätta telefonen på laddning. Hans lukt. Det fanns mycket jag inte släppte förrän ett bra tag senare. Men även om processen att komma över honom var jobbig så är det bland det bästa jag gjort. Annars skulle mitt liv fortsatt som det var och jag skulle levt i misär. Jag skulle inte träffat världens finaste kille och insett vem jag egentligen ville leva mitt liv med. Jag gjorde oss båda en tjänst.
 
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vill att ni alla ska veta att ni är fina på ert eget sätt, allihopa.  Nöj er aldrig med någon som inte boostar ert självförtroende, oavsett om ni älskar dem otroligt mycket. Ni borde älska er själva minst lika mycket, och därför aldrig vara med någon som gör er illa. Psykiskt eller fysiskt. 
 
Ni är starka. Kan jag så kan ni. 
Kram