Nawtaa

Ni förtjänar att veta
Och så hamnade man där igen, dit man lovade sig själv så innerligt att aldrig återvända, efter den kamp och allt slit det tog att komma där ifrån sist. Och det var inte förrän nu som jag insåg det. Jag har ett problem.
 
Känslan av ensamhet följer efter mig som en skugga var jag än går. Skillnaden är dock att ensamheten inte försvinner när solen går ner. Jag känner igen det här allt för väl, men jag kunde inte koppla det tidigare, inte förrän här om dagen.
 
Jag visste att mamma hade märkt det på mig, hur min energi hade försvunnit. Hon kände igen alla tecken så väl och det borde jag nog också gjort. I och med att energin försvinner, så försvinner också förmågan att bry sig om sitt välmående och det mesta runt omkring. Så det var väl de det handlade om egentligen, jag brydde mig helt enkelt inte. 
 
Jag gick ut i hallen utanför mitt sovrum för att gå till toan och stötte ihop med mamma. Hon stannade upp och kollade på mig, från topp till tå, och jag kände igen blicken hon gav mig. Den där mamma-blicken som vissa kan misstolka för smått orolig men som egentligen innehåller spår av panik. Det var så hon tittade på mig förra gången det hände, vid matbordet och när jag kom hem utan att ha ätit. Hon visste hela tiden. Och hon visste nu.
 
"Vad smal du har blivit!" utbrister hon, "så... Tunn." 
 
Hon tar handen på min mage för att förtydliga att ja, den går inåt. 
Av någon anledning blir jag till en början glad, tills jag inser varför. Jag visste ju om att jag skulle gå ner i vikt, det gjorde jag förra gången jag slutade äta också, men då tog det längre tid. Det märktes inte så tydligt så fort. Jag trodde inte att det hade gått så pass långt att någon skulle se någon skillnad. 
Jag tittade på mamma igen och hon förstår. Min fina älskade mamma som jag utsatte för så mycket smärta förra gången, hon förstår och hon minns. Jag hatar att prata om det, och det visste hon, så hon försökte skämta bort det en aning med ett dåligt skämt, men ingen av oss skrattade riktigt. Vi båda vet vad som hände sist, och vi båda vet hur långt jag kunde dragit det om jag inte fått hennes hjälp, om hon inte dragit mig upp ur sängen och tvingat mig leva mitt liv som jag borde. Jag har henne att tacka för allt, och så gör jag så här, igen.
 
Till en början var det inte ens meningen att sluta äta, förra gången blev det något extremt och jag behövde hjälp i form av mediciner och psykologer. Då levde jag i ett destruktivt förhållande och höll mig undan från alla i min närhet. Nu har jag underbara vänner, är närmare än någonsin med min mamma och har en pojkvän som värdesätter mig mer än allt. Så varför gör jag så här mot mig själv?
 
Det handlar inte om vikt eller pressen från andra människor, det är mer ett straff mot en själv för att något gått åt helvete. Känslan av att kunna ha makten över sin hunger är något man börjar sträva efter till slut, och det blir mer som ett beroende än vad man vill erkänna. Om något går dåligt på jobbet så börjar man klandra sig själv, börjar man bråka med någon så klandrar man sig själv, och genom detta börjar man även straffa sig själv. Jag började på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre, jag tog till maten. Jag bestämde att jag inte alltid förtjänade att äta, och då var det så.
 
Jag kan inte ge en mer rimlig förklaring, för det finns faktiskt ingen. Det är inte kul att få beröm för att du för en gångs skull äter upp allt på tallriken, eller få höra kommentarer om att man är slö eller på dåligt humör jämt. Tro mig, när man själv går igenom allt detta så vet man om det, och även om man endast har sig själv att skylla så finns det fortfarande någon där inne som behöver hjälp från något annat håll, fast än alla inte vill erkänna det. 
 
Att sluta äta är som att mata sina hjärnspöken, de kan få dig att tro vad som helst. Senast förra veckan inbillade jag mig att jag var ensammast i världen, fast det är ju inte ens sant. Idag började jag tro att jag och min bästa vän aldrig mer kommer höras vid, men det är ju inte heller sant. Och när alla dessa tankar slår till, när ångesten väller över som en tsunami så är det enda som går i mitt huvud "du förtjänar det".
 
Ibland tror jag att det sitter någon lite djävel där inne i huvudet och styr vad man säger och gör, för ibland blir det som att man förstör för sig själv, helt och hållet med flit, och man förstår inte varför. Kanske för att ha ännu en anledning att straffa sig själv. Det gäller att stå emot med alla krafter du har, säg nej, ta en extra godisbit och intala dig själv att "fan vad jag duger som jag är". Visa vem som är värd att må bra, för det är ju faktiskt DU. Det är ju vi, allihopa.
 
 
Det här är första gången jag väljer att gå ut med det här på det sättet som jag gör nu. Jag känner mig naken och exposed, som i den där drömmen de alltid har i filmer och böcker. Ni vet, när de vaknar upp nakna mitt i en gympasal fylld med skrattande elever och lärare och de inte vet varför eller hur de hamnade där. Nu är ni mina skrattande elever, men jag valde själv att visa mig för er. För ni förtjänar att veta hur saker ligger till.
 
Det här inlägget slutar inte lika bra som mina andra där jag berättar djupare saker, för jag är inte där än. Steg ett är alltid att erkänna att du har ett problem, så nu är jag i alla fall på god väg, men inte ens halvvägs framme.
 
Jag skriver det här inlägget till mina vänner och min familj som inte alltid träffar mig, men jag gör det offentligt för jag vill att alla ska veta hur det kan vara. Jag söker inte medlidande, jag söker förståelse. Jag vill att ni ska tänka ett steg längre. Och ni som själva har problem med mat eller ätande eller bara andra problem, ni är inte ensamma. Kom alltid ihåg det, för det gjorde inte jag.
 
 
 
 
#1 - Lina

Mycket starkt inlägg, hejja dig! Jag tycker det är otroligt starkt och framförallt viktigt att skriva och prata om det, detta är något som jag tror är väldigt "tabu" för många men som samtidigt stärker så många när det väl kommer upp. Jag hoppas fler vågar prata om det och öppna upp sig tack vare sånahär inlägg!
Jag tror på dig, detta fixar du!

#2 - Anonym

Du förtjänar det bästa, kämpa på! Det är viktigt att våga skriva om sånt här, kärlek till dig! / en anonym vän